R.A.4. Ge det sociala Europa en framtid

Kongressen beslutade att hänvisa den här resolutionen till den tillträdande styrelsen för diskussion.

EPSU:s 8:e kongress har som föresats att: Ge det sociala Europa en framtid - Förutsättningar för en alternativ ekonomisk och social modell för EU

1. Prioritera social rättvisa i Europeiska unionen

1. EU:s medborgare har erfarit den längsta perioden av fred i europeisk historia, nästan tre generationer. Om detta tas för givet värdesätter man inte den europeiska integrationsprocessens fredssträvande funktion, vilken har existerat sedan dess första början efter andra världskriget.

2. Ändå ger det aktuella läget för det europeiska projekt upphov till oro. Fred är mer än avsaknad av krig och militär makt. Fred betyder också inre social fred, symboliserad av social rättvisa. Och här visar Europeiska unionen på betydande brister, som tenderar att bli ännu mer omfattande. Utvecklingen av ekonomisk, social, löne- och skattepolitik i EU leder till sociala spänningar i medlems¬staterna. Det krävs en brytning med den nuvarande politiken för att inte äventyra Europeiska unionens inre fred. EU behöver snabbt en alternativ ekonomisk och social modell.

3. Sedan integrationsprocessen fördjupades i och med den gemensamma marknaden och ekonomiska och monetära unionen, och därefter utvidgningen till Central- och Östeuropa, anser medborgarna i många länder att EU inte längre är synonymt med högre välstånd, högre inkomster och fler jobb. Tvärtom, de ser EU som ett instrument för uppochnervänd omfördelning av inkomster, luckor i det sociala trygghetssystemet, personalnedskärningar och allt större social ojämställdhet. EU:s medborgare känner effekterna av långtgående socioekonomiska processer:
-* en skarp nedgång av hur mycket av EU-27:s bruttonationalprodukt som utgörs av lön, speciellt i euro-området
-* ännu mer uppenbar ojämlikhet i inkomstfördelningen mellan fattiga och rika i hela EU
-* utveckling av en låglönesektor där en allt större andel anställda har atypiska och socialt otrygga anställningar i hela EU
-* lägre ersättning till arbetslösa, i synnerhet långtidsarbetslösa, kopplat till liberala arbetsmarknadsreformer i nästan samtliga EU-länder
-* välfärdsstatens tillbakagång vad gäller ålderspension och hälso- och sjukvård i hela EU
-* en omfördelning av skattebördan som främjar företag och höginkomsttagare i samtliga EU- länder
-* färre jobb i företag vars avkastning på kapital samtidigt har ökat drastiskt.


4. Utvecklingen beror främst på en radikal förändring av den ekonomiska politiken och den socialpolitiska modellen som inleddes på EU-nivå med enhetsakten 1987, införandet av den gemensamma inre marknaden. Dessa projekt förebådade övergången från keynesianism till nyliberalism i EU.


5. EPSU anser att det är politiskt brådskande att motverka den nyliberala ekonomiska och sociala modell som hittills har varit fast förankrad i EU-fördragen, med en alternativ modell baserad på ett socialt Europa. Det är endast på det här sättet som EU kan över-vinna den nuvarande djupa förtroendekrisen. EU måste stå för en politik med full syssel-sättning, som ökar massans inkomster, övervinner social ojämlikhet, bevarar välfärdsstaten, undanröjer socialt otrygga anställningsvillkor och utvidgar arbetstagares rättigheter och demokratin i näringslivet. Endast om EU lyckas med denna sociala omvandling kommer befolkningen ge ett bestående stöd.

2. Omforma Europeiska unionens ekonomiska modell

6. Med enhetsakten (1987) och Maastrichtfördraget (1993) blev den nyliberala filosofin ideologiskt dominerande i den europeiska integrationsprocessen. Målet med enhetsakten (SEA) var att fullborda en inre marknad med fyra grundläggande rörelsefriheter för varor, tjänster, personer och kapital. Maastrichtfördraget lanserade införandet av en ekonomisk och monetär union. När dessa två socioekonomiska prioriterade projekt utformades, sade EU-staterna avsiktligen nej till att samtidigt bilda en social union, en skatteunion och ett europeiskt system för kollektivförhandlingar.

7. Dumpning är en del av strukturen för den europeiska modellen för ekonomisk och monetär union, där valutan är en delad kompetens, det vill säga europeisk, medan löne-, social- och skattepolitik uttryckligen finns kvar i medlemsstaternas händer. I ett sådant system konkurrerar nationalstaterna om internationella kapitalinvesteringar på grundval av löner, sociala kostnader och nivån på bolagsskatt. Den europeiska EMU skapar allmän konkurrens som minskar lönekostnaderna, minskar välfärden och skär ned bolagsskatterna.

8. Denna form av mellanstatlig konkurrens om var en verksamhet ska förläggas, kan kallas systemet med konkurrerande stater. Systemet med konkurrerande stater är en stark motor för att uppnå nyliberalismens mål: staten, och i synnerhet välfärdsstaten kan minska i omfattning, löner, sociala kostnader och bolagsskatter blir lägre och marknadskrafterna får ännu större räckvidd tack vare avreglering och privatisering.

9. Dessutom uppnås den nyliberala modellens makroekonomiska mål med den europeiska typen av ekonomisk och monetär union. Maastrichtfördraget stipulerar att Europeiska centralbankens främsta mål är att bekämpa inflation. Vidare fokuserar den ekonomiska politiken, baserad på Maastrichtfördraget och EU:s regler om den så kallade tillväxt- och stabilitetspakten, främst på konsolidering av offentliga budgetar. Möjligheterna att stabilisera ekonomiska trender genom att kontrollera inkomster och utgifter, till exempel med hjälp av så kallad finanspolitik, har därför begränsats kraftigt. I motsats till Wernerplanen i början av 1970-talet finns inte någon europeisk ekonomisk regering i Maastrichts EMU-variant, och därför är det i praktiken omöjligt att effektivt samordna finanspolitiken i euroområdets medlemsstater, och än mindre uppnå en samordning och lämplig kombination av penning- och finanspolitik (policymix). Svagheterna i den ekonomiska politikens struktur blev tydliga i euroområdet, i synnerhet efter att bubblan med den nya ekonomin brast 2001. Till skillnad från USA motarbetade inte ECB och regeringarna i euroområdet aktivt den ekonomiska stagnationen från 2001 till 2005 genom en konjunkturdämoande politik.

10. I den aktuella världsomspännande ekonomiska krisen, som har avsevärda konsekvenser för de europeiska staterna, är EU:s begränsade handlingskraft synnerligen tydlig. Även om EU är ett ekonomiskt område med mycket stort ömsesidigt beroende, där nationalstater knappast kan föra en oberoende kortsiktig ekonomisk politik, har inte kommissionen kompetens att föreskriva ett brådskande konjunkturdämpande program för hela unionen. Istället fastnar viktiga nationella aktörer – Frankrike och Tyskland – i bråk om ett incitamentsprograms omfattning och instrument, utan att kommissionen har rätt att mana dessa stater till förnuft och förelägga dem ett europeiskt program. Till skillnad mot USA, har EU därför endast begränsad kapacitet att minska den ekonomiska krisens omfattning och varaktighet genom snabba, målinriktade åtgärder.

11. EPSU har följande krav på reformer till följd av denna kritik av EU:s aktuella ekonomiska politik:

a) Likvärdiga åtaganden från Europeiska centralbanken att uppnå målen hög ekonomisk tillväxt, full sysselsättning och hög monetär stabilitet. Målkonflikter som regelbundet uppstår på grund av detta åtagande måste accepteras; de tvingar ECB att anta en flexibel penningpolitik och samordna dess politik med finans- och lönepolitik.
b) På kort till medellång sikt måste det handla om att samordna nationell policy på EU-nivå på ett sådant sätt att den ekonomiska politikens räckvidd används mer effektivt och att man uppnår lämplig samordning av europeisk penning- och europeisk finanspolitik. I detta syfte kan kompetens överföras till EU-kommissionen, i samarbete med Ministerrådet för ekonomiska och finansiella frågor (Ecofin), för att fastställa de breda riktlinjerna för medlemsstaternas finanspolitik med hänsyn till deras respektive ekonomiska ställning (konsolidering eller expansion).
c) En förutsättning för en sådan politik är dock en grundläggande översyn av stabilitets- och tillväxtpaktens (SGP) orubblighet från 1997. Enligt SGP ska alla medlemsstater undvika ”alltför stora offentliga underskott” som överskrider tre procent av bruttonationalprodukten (BNP). Denna bestämmelse, som även finns med i Maastrichtfördraget, skärptes återigen 1997 efter toppmötet i Amsterdam. Även efter den senaste reformen 2006, fortsätter SGP att ställa sig emot behovet av en konjunkturdämpande finanspolitik. I en krissituation med snabbt växande offentlig skuld måste EU:s stater kunna stimulera efterfrågan för att på detta sätt överbrygga brister i efterfrågan som uppstår under marknadsprocessen. Av detta skäl måste underskott som uppstått på grund av den ekonomiska situationen accepteras. Under expansiva tillväxtperioder måste också mer skatteinkomster användas för att minska budgetunderskotten. Begränsningen av nya skulder bör dock inte vara ett dogmatiskt mål under högkonjunkturer, eftersom lånefinansiering av framtida investeringar, till exempel i utbildningssektorn, kan vara värdefulla för landet.
d) Skattedumpningspolitiken kommer att upphöra med ett gemensamt skatteunderlag för bolagsskatter och europeiska minimiskattesatser för inkomst- och bolagsskatt samt harmonisering av taxeringsbestämmelser.
e) På lång sikt måste man dock överväga att ge ytterligare beslutsmakt för ekonomisk och konjunkturdämpande politik till den europeiska nivån. Frankrike har redan begärt detta i årtionden, i form av en europeisk ekonomisk regering. Med detta åsyftas inrättandet av en institution för finanspolitik på samma nivå som den starka ECB- institutionen ,i syfte att placera penning- och finanspolitik på samma nivå och tillåta en effektiv europeisk konjukturdämpande och ekonomisk politik. Denna begäran ska stödjas i princip. Finanspolitiken måste samordnas bättre på europeisk nivå. Detta gäller speciellt euroområdet. Politisk samordning är dock inte ett självändamål. Den måste användas för att säkerställa tillväxt, sysselsättning och ekologisk omställning. En europeisk ekonomisk regering med ansvar för att genomföra en expansiv ekonomisk politik, skulle stå för kvalitativ tillväxt. Den skulle även ta över ansvar för gemenskapsuppgifter, som till exempel uppbyggnaden av en effektiv gränsöverskridande infrastruktur. Dess egen kompletterande behörighet i beskattnings- och finansieringsfrågor är lämplig för att finansiera dessa uppgifter. En europeisk ekonomisk politik värd namnet är beroende av sin egen ekonomiska självständighet.
f) Budgeten måste omfördelas senast under nästa planeringsperiod (från 2014):
-* Budgetens fokus måste vara tillväxt, sysselsättning och sociala frågor. I syfte att uppgradera den sociala sektorn, är det nödvändigt att uppgradera eller omorganisera den existerande Europeiska socialfonden (ESF).
-* Den bör kunna agera utanför politiska strukturer och få stärkta finanser. Fonden bör inte främst finnas till för regioner som är mindre ekonomiskt gynnade, som hittills, utan för alla som behöver hjälp med att bekämpa problem på arbets-marknaden (exempelvis hög arbetslöshet, få kvinnor på arbetsmarknaden, högt antal ungdomar som lämnar skolan i ung ålder, få som vidareutbildar sig – det vill säga för att uppnå de mål som fastställs i den aktuella Lissabon-processen).

3. Samordna välfärdspolitiken på europeisk nivå

12. Mot bakgrund av en förändrad social ideologi och på grund av olika faktorer, till exempel massarbetslöshet, budgetunderskott och demografiska förändringar, har även välfärdsstaterna i Europa utsatts för påfrestningar sedan början av 1990-talet. Enligt tillgångsfilosofin ska prestationsincitament aktiveras genom att staten och speciellt välfärdsstaten drar sig tillbaka, vilket främjar tillväxtkrafterna. Detta har resulterat i att alla europeiska länder har gjort reformer av sjuk- och hälsovård, pensioner och arbetsmarknadssystem som avsevärt har minskat medborgarnas sociala förmåner. Inom sjuk- och hälsovård har förmånerna blivit lägre samtidigt som patienternas extra betalningar och egna bidrag har ökat. Pensionssystemens stödkriterier har blivit strängare och pensionsberäkningsmodellerna har ändrats. Resultatet är att pensionernas relativa nivå och inkomstersättningsandelen har minskat avsevärt, en process som kommer att gå betydligt snabbare under kommande årtionden på grund av de pensionsreformer som man redan har beslutat om. Vad gäller arbetslöshetsförsäkringen har beräkningsperioder och inkomstersättningen har minskat. Långtidsarbetslösa erfar stora nedskärningar.

13. Spiralen nedåt för sociala förmåner förstärks av det interna europeiska system med konkurrerande stater. Lägre utgifter för social välfärd, som i Europa i snitt ligger på 30% av BNI, anses främja konkurrens och förbättra den internationella konkurrenskraften. Under 1970-och 1980-talet ökade fortfarande utgifterna för social välfärd snabbare än BNI. Kvoten för sociala förmåner, som anger förhållandet mellan ett lands sammanlagda sociala utgifter och totalinkomst ökade därför överallt. Ju rikare länder, desto högre var deras sociala förmånskvot, och detta samband var mycket klart i statistiska termer (determinationskoefficient 80%).

14. Sedan 1990-talet har kvoten försämrats i Europa. Stater med mycket hög social förmånskvot i europeiska jämförelser, exempelvis Sverige, Danmark, Finland och Nederländerna, har gjort nedskärningar i välfärden. Deras sociala förmånskvoter har i vissa fall minskat kraftigt, men Skandinavien ligger fortfarande långt över snittet för Västeuropa. Ekonomier som håller på att komma ifatt, till exempel Irland och Spanien, höll isär välfärden från ekonomisk tillväxt och minskade sina kvoter avsevärt. Samma fenomen kan observeras i Central- och Öst europeiska stater, i synnerhet i de tre baltiska staterna, Slovakien och Polen. Om stater avskiljer sina utgifter för välfärden från den ekonomiska tillväxten genom att minska den i syfte att uppnå fördelar i den interna europeiska konkurrensen, kan det kallas en politik för social dumpning. En sådan politik har hög smittorisk. Även vad gäller välfärdsstater, kan man därför säga att utan samordning av politiken på den europeiska arenan kommer social dumpning fortsätta att spridas.

15. I en ny europeisk ekonomisk och social modell, bör logiken bakom ett system av konkurrerande stater också övervinnas på detta politiska område genom en omreglering på europeisk nivå. EPSU begär därför att man inrättar en social stabilitetspakt för de europeiska välfärdsstaterna, där man enas om att välfärdens omfattning ska kopplas till respektive stats ekonomiska utvecklingsnivå. Det finns fyra klubbar för stater i EU – om man mäter i inkomst per kapita. En social förmånskvot bör fastställas för varje klubb. Klubben med de rikare staterna skulle ha en högre kvot än klubben med fattigare stater. Stater som håller på att komma ifatt ekonomiskt flyttar från en lägre till en högre kvot.

16. En överenskommelse en sådan skala för kvoter uppnår följande:

-* Slut på politiken med social dumpning. Detta resulterar i att enskilda länder inte kan ge sig själva konkurrensfördelar tack vare en social förmånskvot under genomsnittet, i förhållande till deras inkomstnivå.
-* Mindre utvecklade ekonomier blir inte överbelastade av denna typ av socialpolitisk reglering. De behöver bara ha den nivå på sociala förmåner som de ”har råd med” med hänsyn till deras inkomstnivå.
-* Under den ekonomiska upphämtningen för mindre utvecklade länder, konvergerar sociala förmånskvoter i EU: utgifter för ålderdom, sjukdom, arbetsoförmåga och arbetslöshet skulle korrelera, inte enbart i relativa, utan också absoluta termer. Gränserna för låg- och medelinkomstgrupper höjs.
-* Den kvantitativa regleringen av socialpolitiken begränsas inledningsvis till ett minimum på EU-nivå: inga bestämmelser skulle finnas om omfördelning av inkomst mellan medlemsstater. Eftersom endast aggregerade värden (sociala förmånskvoten) skulle regleras på detta sätt, påverkas inte inledningsvis EU-ländernas självständighet enligt subsidiaritetsprincip när det gäller fördelningen av sociala utgifter mellan olika förmåner (pensioner, sjukdom, arbetslöshet, familjebidrag).

17. Införandet av den här typen av regleringsbegrepp bryter de konkurrerande staternas nyliberala ordning på området välfärdspolitik. En ekonomiskt och socialt framåtskridande konvergenspolitik skulle förverkligas i enlighet med den sociala stabilitetspakten. Dumpningsstrategier, som används av Irland och Spanien i gamla EU och vars bruk fortsätter i gruppen med nya medlemsstater av de tre baltiska staterna och Slovakien, kan på detta sätt förhindras från första början.

4. Aktivera arbetsmarknadspolitiken i Europeiska unionen

18. En effektiv kamp mot arbetslösheten i Europa kräver först och främst en ny inriktning för den ekonomiska politiken (jf avsnitt 2). Arbetsmarknadspolitiska åtgärder och strukturella reformer kan endast vara framgångsrika i en gynnsam makroekonomisk miljö som fokuserar på att övervinna tillväxtens befintliga svaga sidor. I syfte att förbättra sin internationella konkurrenssituation, måste Europa bygga på detta med sina globala konkurrenter och konkurrera med kvalitet istället för att konkurrera med lägsta lön och sociala normer. Europa måste reflektera över sina starka sidor, som är hög kvalitet på sina varor och tjänster, välutbildad arbetskraft och reglerade socialt skyddade arbetsvillkor. Därför måste det positiva tillvägagångssättet med en förebyggande och aktiv arbetsmarknadspolitik återigen stå i centrum för EU:s arbetsmarknadspolitik: aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder är nödvändiga för att integrera fler personer på arbetsmarknaden och motverka en uppdelning av arbetsmarknaden.

19. I syfte att förebygga ”otrygghet”, behövs nationella och europeiska initiativ som förbättrar kontraktsituationen vid nya anställningsformer för att säkerställa samma nivå på arbets- och sociallagstiftning i händelse av atypiska anställningsvillkor som med så kallade normala anställningsvillkor, liksom för att förebygga mer marginalisering på grund av uteslutning från den normala arbetsmarknaden. Ett Europaomfattande skydd mot atypiska och otrygga arbetsförhållanden är väsentligt för att förebygga ytterligare urholkning av sociala normer. Allt detta förutsätter naturligtvis en strategisk arbetsmarknadspolitisk modell som fokuserar på att förbättra arbetets kvalitet som ett prioriterat mål. Arbetsmarknaderna måste regleras på ett sätt som bekämpar fall av både ”otrygghet” och ”fattigdom” tack vare bättre europeiska bestämmelser om deltidsarbete, tillfälligt arbete, kontraktsanställning, arbetstid, skydd mot olagliga uppsägningar, bestämmelser om lön i händelse av arbetslöshet samt förebyggande och aktiva arbetsmarknadsåtgärder.

20. Gränsöverskridande sysselsättning och utstationering av arbetstagare utvecklas i allt större utsträckning till ett viktigt område för den europeiska socialpolitiken. Ökad migration, fri rörlighet för arbetskraft och obegränsad frihet att tillhandahålla tjänster äventyrar den europeiska sociala modellen, såvida inte arbetstagarnas intressen och rättigheter förflyttas till centrum för EU:s politik, utan förblir något att leka med för en nyliberal politik för den inre marknaden. Medlemsstaterna uppmanas i detta sammanhang att enligt deras nationella traditioner, stärka standardarbetsvillkoren och begränsa möjligheterna att kringgå dem genom att använda atypiska anställningsformer.

21. EPSU begär därför:
-* Förbättring av EU:s arbetstidsdirektiv, utan att ifrågasätta EG-domstolens rättspraxis om jourtid (= arbetstid), begränsar utvidningen av beräknings¬period till avtalsbaserade undantag, sätter stopp för urholkningen av taket för veckoarbetstid genom enskildas ”frivilliga” avtal (så kallade enskilda personers möjlighet till undantag) och ger rätt att ändra arbetstid av familjepolitiska skäl.
-* Översyn av EU:s direktiv om utstationering av arbetstagare för att konsekvent tillämpa arbetsplatsprincipen utan utrymme för tveksamheter och därmed i lag ge samma arbets- och ersättningsvillkor för samma arbete på samma plats.

5. Stärka grundläggande sociala rättigheter i förhållande till marknadsfriheter

22. Flera års diskussion om den Europeiska konstitutionen och misslyckandet med det grundläggande Lissabonfördraget borde ha utgjort tillfällen att överbrygga separationen mellan den ekonomiska ordningen och den sociala ordningen i Europa. Istället för detta fastställs ett dubbelt system med å enda sidan en nyliberal europeisk ekonomisk författning, och å andra sidan medlemsstaternas nationella välfärdstraditioner och socialpolitiska skyddsmekanismer. Detta dubbla system är inte i balans. Obalansen kommer av det faktum att så kallade grundläggande friheter, till exempel ”fri” rörlighet för varor, ”fri” etableringsrätt, ”frihet” att tillhandahålla tjänster, ”fri” rörlighet för kapital, det vill säga marknadsfriheterna, ges företräde. Om det grundläggande Lissabonfördraget träder i kraft utan ändringar befästs denna situation nästan oåterkalleligt.

23. Det patetiska ordvalet (”grundläggande friheter”) är avsett att maskera det faktum att här är det inte alls fråga om med¬borgerliga rättigheter och friheter enligt traditionella grundläggande europeiska värden, utan endast visserligen bindande, men ohöljda, kontraktsmässiga regler för att avreglera den europeiska marknaden. Endast vid en första anblick kan stadgan för grundläggande rättigheter i Europeiska unionen tyckas kompensera för denna brist. Genom de allmänna bestämmelserna i stadgans artikel 53 som placerar så kallade grundläggande friheter, det vill säga marknadens, på samma nivå som mänskliga rättigheter, modifieras grundlagsgaranterade grundläggande rättig-heter efter marknadsvillkor och mister därmed sitt värde.

24. EG-domstolen har varit allt mer banbrytande för den nästan obegränsade utbredningen av EU:s så kallade grundläggande friheter, som skett på bekostnad av väsentliga garantier i nationell författningsrätt, ända sedan dess prövningsdomstolar ändrade personaltillsättningen efter EU:s utvidgning 2004. Dess rättspraxis syftar till att låta olika regleringsnivåer direkt konkurrera med varandra och därmed fortsätta med konkurrerande regler.

25. EG-domstolens avgöranden 2007 i fallen Viking och Laval prioriterar systematiskt etableringsfrihet (Viking) och frihet att tillhandahålla tjänster (Laval) framför strejkrätt och självständiga avtalsförhandlingar, utan berättigande i EG-fördragen.

26. Enligt EG-domstolen kan EU:s medlems¬stater endast begränsa friheten att tillhandahålla tjänster och etableringsfriheten om det är motiverat av ”tvingande hänsyn till allmänintresset”. Varje strejk och varje kollektivavtal granskas av EG-domstolen, på bekostnad av respektive medlemsstat, enligt dess förutfattade mening utan sociala hänsyn om huruvida de olika skälen i själva verket är ”tvingande”. I detta sammanhang har kanske inte kollektivavtalens sociala innehåll en avgörande betydelse, eftersom arbetstagarintressen inte är samma sak som allmänintresset. EG-domstolen beslutar, utan behörighet att göra detta enligt EG-fördraget, vilka tvingande hänsyn till allmänintresset som underställs dess eget ansvar. Här skyddas inte strejkrätten och självständiga avtalsförhandlingar för dess egen skull, utan åberopas endast när man granskar ”tvingande hänsyn till allmänintresset” vid sidan av andra hänsyn och blir därför värdelösa. I Vikingmålet går EG-domstolen till och med så långt att den finner att människans värdighet bör anpassas efter marknadsfriheterna.

27. Tysk lagstiftning om att iaktta kollektivavtal anses av EG-domstolen i målet Rüffert (2008), i bjärt kontrast mot yttrandet av EG-domstolens generaladvokat, vara en överträdelse av direktivet om utstationering av arbetstagare, vilket begränsas med hänsyn till friheten att tillhandahålla tjänster.

28. EG-domstolens beslut mot Luxemburgs lagstiftning om yrkesskador och -sjukdomar går på samma linje. Med en ensidig socialpolitisk analys av alla potentiella invändningar mot enskilda förordningar i Luxemburgs lagstiftning om utstationering av arbetstagare, visar EG-domstolen att den tolkar tjänstedirektivet oerhört brett. EG-domstolen går tillbaka till Bolkesteintiden och i dess tolkning av direktivet om utstationering av arbetstagare bortser man från förbättringarna av kommissionens ursprungliga utkast till tjänstedirektiv, som drevs igenom av Europaparlamentet.

29. Med Viking, Laval, Rüffert och Luxemburg vill EG-domstolen, utan att vara berättigad till detta i europeisk lagstiftning, begränsa strejkrätten, självständiga avtalsförhandlingar och skyddande normer i medlemsstaternas egna välfärdssystem, där dessa kan prioriteras i den nationella författningen och få skydd. Då dessa rättigheter och skyddande normer hittills endast har haft en hämmad tillväxt i många stater i Central- och Östeuropa, stödjer EG-domstolen respektive regeringars antifackliga politik.

30. EPSU kritiserar det faktum att EG-domstolen, hur som helst det EU-organ som har minst demokratisk legitimitet och störst brist på insyn, på eget bevåg utmärker sig som pionjär för och därefter försvarar ett nyliberalt ekonomiskt och reglerande system som i det närmaste saknar kontroll av grundläggande rättigheter och därför avkunnar marknadsfriheternas företräde framför sysselsättning och medlemsstaternas sociala bestämmelser, och till och med går före människans värdighet, som ska anpassas efter marknadsfriheterna. EG-domstolens senaste rättspraxis prövar verkligen arbetstagarnas lojalitet i hjärtat av EU. Man måste därför sätta stopp för domsluten. Efterlevnad av kollektiva arbetsavtal ska även fortsättningsvis vara en socialpolitisk stöttepelare i lagstiftningen om offentlig upphandling.

31. EPSU:s 8:e kongress begär:

-* Socialpolitiska rättsinstrument, exempelvis direktivet om utstationering av arbetstagare, och grundläggande (sociala) rättigheter, såsom strejkrätt, får inte underordnas den inre marknadens så kallade grundläggande friheter. Spänningarna mellan ”grundläggande friheter” och grundläggande sociala rättigheter måste få ett avgörande till förmån för grundläggande rättigheter. Grundläggande sociala rättigheter måste prioriteras framför regler om konkurrens och grundläggande friheter på den inre marknaden. Detta ska göras bindande genom anpassningar av den direkt tillämpliga EU-lagstiftningen (primärlagstiftning). Det måste också fastställas som bindande i fördragen att EU inte endast eftersträvar ekonomiska, utan även sociala framsteg.
-* I detta sammanhang måste principen om ”lika lön och arbetsvillkor för samma arbete på samma plats” respekteras. Direktivet om utstationering av arbetstagare måste ändras så att arbets- och lönevillkor för utstationerade arbetstagare – med tillämpning av principen att de fördelaktigaste gäller – entydigt och fullständigt följer den arbetsrätt och lagstiftning som styr kollektivavtal på arbetsplatsen.
-* Effektivt gränsöverskridande samarbete mellan myndigheter måste säkerställas för att effektivt kontrollera löne- och arbetsvillkor för utstationerade arbetstagare (skydd av tjänster och efterlevnad utomlands). Effektiv inhemsk kontroll får inte verkas av vaga europeiska rättsliga bestämmelser.
-* EPSU uppmanar Europeiska rådet att inom en snar framtid anta en ståndpunkt till förmån för dessa principer. Den europeiska fackföreningsrörelsen kan inte och kommer inte att acceptera en fortsatt europeisk integrationspolitik med nyliberala förtecken, en politik som i grunden hotar miljontals europeiska arbetstagares intressen. Europeiska unionen förbehåller sig därför rätten att i framtida folkomröstningar om EU:s nya rättsinstrument säga nej och blockera vidare unifiering tills dess att grundläggande sociala rättigheter prioriteras framför marknadens ”grundläggande friheter” i EU:s primärlagstiftning.

6. EPSU begär: inte mindre Europa utan mer, och ett mer socialt!

32. Analysen av EU:s ekonomiska och sociala författning och EG-domstolens rättspraxis har visat att Europeiska unionens aktuella utforming banar väg för ibland grundläggande överträdelser av arbetstagarnas intressen i många avseenden. Befolkningens vikande intresse för EU går hand i hand med att de beroende löntagarna har förlorat tilltron till Europeiska unionens förmåga att ge dem social trygghet. Deras misstro grundas inte på ”bristande information” om europeisk integration eller resterna av ett medvetande som fortfarande präglas av nationalstaten, utan på en personlig erfarenhet av att enligt det rådande perspektivet, främjar EU lön och social dumpning och kan inte längre återskapa full sysselsättning.

33. EPSU kritiserar försöket att i grundlag prioritera och därmed nästan för all framtid bevara en nyliberal ekonomisk och social politik i form av EU-fördrag. EU-fördragen går mycket längre än medlemsstaternas nationella författningars politiska räckvidd. Inget EU-land har en författning som fastställer inriktningen på monetär och finanspolitik. Ingen stat grundas på ett system där konkurrensfederalism är förankrad i författningsrätten. EU-fördragens ensidiga införande gör intrång på innehållsrelaterade bestämmelser och socialpolitiskt skydd i många medlemsstaters författningar. Systemet med konkurrerande stater och dess negativa konsekvenser för löne-, social- och skattepolitik blir nästan eviga genom Lissabonfördraget. EPSU kommer att motarbeta detta.

34. Den växande scepticismen mot EU visar att konsekvenserna av den ekonomiska och sociala författningen för EU:s medborgare möts med allt mer obehag. Efter de misslyckade folkomröstningarna i Frankrike, Nederländerna och Irland, bör EU äntligen överge politiken med ”mer av samma” och istället ställa frågor och föra en Europaomfattande social debatt om Unionens sociala framtid. Det bör leda till ett nytt EU-fördrag vars fokus ligger på socialpolitikens innehåll, som demokratiskt valda regeringar i medlemsstaterna har ansvaret för, och ska behandlas utan redan fastslagna resultat. Den monetära och finanspolitikens bojor måsta avlägsnas och utrymme ges för en politik med inriktning på tillllväxt och sysselsättning. I löne-, social- och skattepolitiken, måste dumpning förbjudas tack vare bestämmelser på europeisk nivå.

35. Vårt svar på den dynamik som är en väsentlig del av ett system med nationella konkurrerande stater, kan inte existera i formuleringen ”Mer av nationalstaten, mindre Europa”. Tvärtom, vi behöver mer Europa, men annorlunda. Detta kräver dock ett nytt system för att reglera den ekonomiska och sociala politiken i Europa. Med andra ord: en politik som ger den alternativa europeiska sociala modellen en framtid. Å andra sidan kan ett oböjligt stöd för nyliberalism äventyra den europeiska integrationsprocessen och bidra till en återgång till nationalism och protektionism. Om löne-, social- och skattedumpning uppmuntras, är det knappast förvånande att Europas folk misstror varandra allt mer istället för att hjälpa varandra. En europeisk social model skulle bygga broar över befintliga skillnader. Endast genom att uppnå ett demokratiskt och socialt Europa kan man övervinna risken att medborgarna känner ett allt större främlingskap inför Europatanken.

9 juni 2009

More like this