Ordförandekandidat presenterar sig för ombuden på EPSU:s kongress

Kan du berätta litet om dig själv?

Mitt namn är Mette Nord. Jag firade nyligen min 60-årsdag och jag är ordförande för Fagforbundet i Norge. Vi har över 367 000 medlemmar, och organiserar arbetstagare i alla offentliga tjänster. Jag hör hemma i Porsgrunn, som ligger två timmar från vår huvudstad Oslo. Där bor jag fortfarande med min man. Jag har två barn, tre bonusbarn och tre – snart fyra – underbara barnbarn, som jag tillbringar så mycket tid med som jag kan. Jag är undersköterska, och har en akademisk examen i hälsovårdsförvaltning. Jag arbetade på ett äldreboende innan jag blev fackligt förtroendevald på heltid.

Hur gick du med i facket?

Det var naturligt att gå med i fackföreningen när jag började min utbildning som undersköterska. När vi skulle utse en ny förtroendevald på äldreboendet där jag arbetade, var det någon som pekade ut mig, och jag gick med på utmaningen. Jag har alltid varit engagerad med att försvara våra medlemmars intressen och bidra till social- och yrkesutveckling på våra arbetsplatser. Det är mycket viktigt att ha trepartssamverkan och -samarbete för att åstadkomma det, och garantera att alla arbetstagares kunskaper och kompetens utvecklas.

Vad har du haft för fackliga uppdrag?

Jag har varit förtroendevald på min arbetsplats och i Fagforbundets lokala and regionala avdelningar. 2009 blev jag förbundets vice ordförande, och från 2009 till 2013 var jag suppleant i Stortinget. Jag blev statssekreterare på statsminister Jens Stoltenbergs kontor 2013, och valdes samma år till ordförande för Fagforbundet. I år ställer jag upp i kommunalvalet som kandidat för arbeiderpartiet i Porsgrunn. I alla mina roller har jag haft både politiskt och organisatoriskt ansvar, och har lett många förhandlingar både lokalt och centralt.

Vad är de största utmaningarna och viktigaste politiska striderna för facket i Norge?  

Den största utmaningen har varit och är att mobilisera och organisera så många människor i fackföreningar som möjligt. Det är grundläggande att legitimera våra krav, både vad gäller löner och arbetsvillkor, och sociala och politiska frågor. Vi har idag en konservativ regering i Norge, som vill skapa vad de kallar för mer flexibilitet på arbetsmarknaden. I själva verket innebär det att underlätta att anställa fler på visstid och ge mindre trygghet vad gäller löner och arbetsvillkor. Konservativ politik slår särskilt hårt mot kvinnor och ingen prioritet ges åt deras rätt till lika lön och heltidsarbete. Arbetstagares rättigheter angrips varenda dag och vi ser hur ojämlikhet växer i vårt land. 

Vad anser du vara de största utmaningarna för arbetstagare i Europa?

Vi måste mobilisera fler arbetstagare i våra fackföreningar överallt i Europa, och se till att öka vårt inflytande. Vår styrka vilar på att vi är många och att vi står samman, inte bara i varje land utan också i Europa och internationellt. Vi står inför samma utmaningar, fast i olika storleksgrad. Lösningarna kanske inte alltid är desamma, men vi kommer att lära av varandra och arbeta med varandra för att åstadkomma förändringar för arbetstagare. Vi måste se till att våra naturresurser är till nytta för alla i våra samhällen, inte bara för några få, och vi måste göra det på ett hållbart sätt, med respekt för vår miljö. 

Jag vill bidra till kampen som förs av de europeiska offentliganställdas förbund och av vår europeiska federation för att uppnå ett socialt och bärkraftigt Europa. Det viktigaste är att ta itu med klimatkrisen och att sätta människor och vår planet före vinst. Det är väsentligt att investera i offentliga tjänster och de män och kvinnor som utför dem, vilket innebär högre löner och bättre villkor för många. Som federationens ordförande kommer jag att kraftigt stödja åtgärder för att minska könslöne- och pensionsklyftan och slåss för jämställdhet mellan män och kvinnor, som EPSU:s programförklaring ”Breaking with the Past [Brytning med det förflutna]” ger uttryck åt. I Norge vill vi att folket ska ha kontroll över vår vattenförsörjning och våra energiresurser, och jag tycker att det är viktigt för alla länder. Allmännyttiga företag är betydelsefulla när det gäller att säkerställa många jobb av god kvalitet, och naturligtvis också för att garantera alla våra medborgare nödvändiga tjänster. Allmännyttiga företag och offentliga tjänster spelar en central roll vad gäller att utveckla våra ekonomier och samhällen. Privatisering leder oundvikligen till sämre arbetsvillkor och mer ojämlikhet och samtidigt försummar man att omfördela tillgångar eller att bygga upp mer hållbara samhällen.

Attackerna vi upplever mot våra demokratiska värderingar är ett stort bekymmer. Vi måste stå på oss för våra demokratier i Europa, ta ställning mot dem som vill splittra oss och vända oss mot varandra. Ökad social ojämlikhet i våra länder och på vår kontinent leder bara till apati eller extremism. Vi konstaterar att både politiska och religiösa extremistgrupper dyker upp; de är en konsekvens av ökad ojämlikhet i våra samhällen. Dessa grupper angriper kvinnors rättigheter, men de kommer att upptäcka att fackföreningar och federationen står i vägen för dem. I Europeiska unionen har åtstramningspolitik och åsidosättande av arbetstagares intressen bidragit till dessa extremistgruppers tillväxt. Det är nu dags att genomdriva mer rättvisa för arbetstagare och våra samhällen.  För att åstadkomma det behöver vi mer Europa i våra förbund, det vill säga att vi måste arbeta mer systematiskt tillsammans för att driva igenom ändringar i EU och andra delar av Europa. Vi måste försvara och främja Europas offentliganställdas rättigheter, hälsa, säkerhet och arbetsvillkor, och värna om en hållbar framtid för oss alla.