Ylva Thörns hälsning till kongressen

Välkomna till Sverige

Jag vill å de svenska EPSU-förbundens vägnar hälsa er alla hjärtligt välkomna till Sverige och Stockholm. Ett Stockholm som visar upp sin vackraste sida med detta fantastiska väder, åtminstone för alla som kom igår. Jag hoppas att vi under veckan får chansen att visa lite av vår huvudstad under några fina försommardagar.

Det känns speciellt att vi samlas till kongress just den här tiden. Vi brukar ju tala om vårt gemensamma fackliga uppdrag. Att vi delar samma frågor och kämpar för samma mål oavsett vilket land vi kommer ifrån. Just nu känns det mer påtagligt än någonsin.

Europaparlamentsvalet

Europas folk har i dagarna gått till val och röstat fram sina representanter till Europaparlamentet. Det är en manifestation för demokrati och samhörighet i Europa.

Men det finns smolk i bägaren. Valdeltagandet blev som befarat lågt. Mycket lågt. Bara 37,2 procent röstade här i Sverige. Det skrämmer och oroar mig. Vi brukar i Sverige ha ett högt valdeltagande. Även om det har sjunkit på senare år. I det senaste riksdagsvalet 2002 var valdeltagandet 80 procent. Men när det gäller Europaparlamentet når vi alltså inte ens hälften. Tyvärr är det en negativ vind som går genom hela Europa.

Det låga valdeltagandet är ett hot mot demokratin, politiken och det europeiska samarbetet. Vi har i Sverige hört debattörer som säger att detta med att gå och rösta inte är så viktigt. Det verkliga budskapet är att en elit borde styra. Och att medborgarna inte förstår sitt eget bästa.

Det är ett mycket förlegat synsätt. Vi har alla ett ansvar för att upprätthålla demokratin och hålla den levande. Som fackliga organisationer behöver vi bli bättre på att motivera och engagera medlemmarna för EU. Vad vill vi med Europasamarbetet? Vilka hot och möjligheter finns för medlemmarna i våra respektive organisationer?

Jag har under valrörelsen hört många, inte minst LO-medlemmar, som säger att ”det här valet rör inte mig”. För undersköterskan Elisabeth i Jönköping kan Bryssel kännas lång borta från vardagen. Där tror jag lite av förklaringen ligger. Sverige har varit medlem i EU i tio år men fortfarande upplever många inte att EU är en del av vardagen. Många betraktar EU som ett hot snarare än en möjlighet. Ser EU som ”dom” trots att vi i allra högsta grad är en del av Europasamarbetet. Känslan av utanförskap gör att valet av många upplevs som oviktigt.

Men inget kunde vara mer fel. I parlamentet fattas viktiga beslut som påverkar löntagares villkor och rättigheter på arbetsmarknaden. Vi vet alla att våra medlemmar i offentlig sektor påverkas i än högre grad av politiska beslut.

Tjänstedirektivet

Svenska folket har under valrörelsen fått bekanta sig med ett nytt ord: tjänstedirektivet. Vi känner alla till det aktuella förslaget från den marknadsliberale kommissionären Frits Bolkestein. Det riktar hårda slag mot löntagarnas trygghet. Konservativa krafter vill skapa konkurrens mellan arbetstagarna som ställs mot varandra och tvingas köpslå med låga löner och sämre arbetsvillkor. Jag känner också en stark oro över att vård och omsorg ska ses som en vara på marknaden. Den oron delas av våra offentliga arbetsgivare i Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet. Kravet från den politiska majoriteten är att hälso- och sjukvård samt social omsorg undantas från förslaget till tjänstedirektiv.

Tjänstedirektivet är ett tydligt exempel på vikten av ett starkt samarbete mellan oss i facket. Vi ska använda EU för att sätta upp gemensamma spelregler och normer för arbetsmarknaden. Det är helt avgörande för att säkra tryggheten för löntagarna i en internationaliserad ekonomi.

Gränslös kamp

Vi vet alla att kampen för löntagarnas rättigheter är gränslös. Det gäller för hela vårt fackliga engagemang. Medlemskap i facket ska innebära löner, trygghet och försörjning - men också makt och inflytande. Det är vårt centrala uppdrag och det uppdraget har vi gemensamt.

Vi engagerar oss över gränserna för att visa solidaritet men också för att gemensamma problem kräver gemensamma lösningar. De offentliganställdas villkor och möjligheter att utvecklas på jobbet är vårt gemensamma ansvar. Våra medlemmar påverkas av situationen på arbetsmarknaden i stort. Företag rör sig över gränserna och kan lätt flytta verksamheten till det land som ger låga löner och otrygga anställningar. På så sätt spelas löntagare ut mot varandra. Inget yrke, inget land är undantaget från detta.

I södra Sverige utnyttjas arbetstagare från Polen och andra östeuropeiska stater av oseriösa arbetsgivare. Men vi vet alla att lönedumpning är ett problem i hela Europa. Vi måste i samverkan med myndigheter sätta stopp för fusk och lagbrott och informera arbetstagare om deras rättigheter. Även om de just då inte är medlemmar. Det är ett viktigt jobb som vi driver nationellt. Men det räcker inte.

Låt mig ta ett talande exempel:

En arbetsgivare fick frågan varför polska och litauiska arbetare behandlas så mycket sämre än svenska. Han svarade krasst att ”de har det ju ännu sämre hemma.”

Det uttalandet bygger på en skrämmande människosyn. Samtidigt synliggör det tydligt hur viktigt det är att alla vi här gör gemensam sak.

Det handlar om att öka respekten för mänskliga rättigheter i arbetslivet och stötta fria, demokratiska fackföreningar i alla länder. Vi måste hjälpas åt att skapa stabila arbetsgivarstrukturer i de nya medlemsländerna. Vi måste förbättra möjligheterna till inflytande i de gränsöverskridande företagen i Europa och vi måste försvara de välfärdssystem som vi har varit med och byggt upp i våra respektive hemländer. Det är våra medlemmar som omsätter de politiska besluten i praktisk handling i stat, kommun och landsting. Det är de som skapar kvalitet i sjukvård, äldreomsorg, vattendistribution, renhållning och alla andra delar av vår gemensamma välfärd. Alla löntagare måste få rätt förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb. Oavsett var i Europa man bor och arbetar.

Vi samlas den här veckan för att vi har mycket att jobba för tillsammans. Varje kongress ger oss möjligheter att forma en gemensam politik. Genom EPSU får vi tillsammans en styrka i arbetet inom EU. Det gäller Europaparlamentet, Europafacket EFS och det arbete som drivs inom ramen för den sociala dialogen. Jag hoppas att den här kongressen ger oss nya verktyg som för oss framåt i det arbetet.

Jag vill än en gång hälsa er varmt välkomna till Sverige och Stockholm.